PÅ FLYGET SERVERADE de kycklingspett i miniatyr med vitlökssås, bulgur, quinoa, sallad och små, små kalla broccolis. Som små träd. Vatten att dricka och en torr bulle till efterrätt. Té och/eller kaffe om man ville och en illaluktande varm handduk att torka av sig med. Jag har alltid hatat de där handdukarna men flygplansmaten är faktiskt mycket bättre nu.

Sådant spännande gillar jag att kommentera på.

En annan kittlande historia är den om min tandställning som har en konstig liten fetish för att trilla av, och återigen fick jag idag pallra mig tillbaka till det vitgråa huset, upp för tre trappor och in på de bittra kvinnornas våning. Ett rosa läppstift (som passade henne väldigt illa förresten, inte för att sjunka till personangrepp, jag bara säger att färgen passade henne illa) ropade upp mig och jag följde efter henne till bås nummer 6. Hon frågade vad som var fel. Jag sa att fyra plattor trillat ur munnen på mig.

Herregud vad har du ätit, flicka?

Middag svarade jag med en skämtsam ton som inte uppskattades.

(Om hela sanningen ska fram och niga så fint så åt jag segt godis, sådant godis som jag älskar och inte får äta. Men skit i det nu)

Jag placerade mig i stolen och hon bad mig att gapa stort för en apparat som skulle slipa bort limmet från mina tänder, skulle jag tro.

Hon slant med slipen i mitt tandkött och bad inte om ursäkt.

Det tycker jag väl ändå att man kan. Jag hade bett om ursäkt om jag råkade köra ner något vasst och roterande i min patients tandkött. Jag hade fallit på knä och tagit deras torra händer i mina och kysst dem, bönat och bett.

Snälla förlåt mig. Det var inte meningen, snälla, snälla du. Förlåt mig.

Men det gjorde hon inte, mina händer låg ensamma och knäppta på min mage. Höjdes och sänktes i takt med min andning. Jag ryckte till och hon bad mig ligga still. Inga mjuka kyssar i mina handflator, på handryggen, ingen oro. Jag ryckte till och hon bad mig att snälla du ligg still och jag försökte.

Det sved i munnen. Jag såg en röd strimma träda fram i mitt tandkött, i den lilla spegeln som av någon obegriplig anledning är fastsatt övanför lampan. Fäst i en sådan vinkel att jag kan se rakt ner i min egen mun, upptänjd av en grumlig plastställning som höll den öppen. Jag såg ner i min mun, genom mitt svalg, min hals. Ja, ända ner till magen såg jag.

Hedersord, kanske.

Det såg helt vrickat ut faktiskt.

Fast jag älskar ju den där spegeln, den ger mig informationen om vad som händer i min mun. Spegeln gör mig mindre sårbar, spegeln är makt.

Min mun ser lite ut som ett slagfält i den där spegeln, och det skrämmer mig faktiskt.

Jag undrar hur det kommer att gå för min stackars mun.

Jag undrar om hennes man köpt henne det där rosa läppstiftet.

Jag undrar också om den här texten inte blev alldeles förskräckligt lång?

DEN HÄR BILDEN GER MIG FINA DRÖMMAR,

BARA SÅ ATT NI ÄR MED PÅ DET OCKSÅ.