NÄR VI KOM ut från skolan låg ett grått molnen över himlen som en fet katt. Vinden drog sönder allting, det flög murbruk och bänkar förbi oss. VI gick vidare, skulle ut därifrån, ut från skolan, hem. Utmed den stora gatan piskade vattnet med enorma rapp över hela vägen, bilarna gled som på is. Vi sprang över på övergångsstället när det blev grön gubbe. Våra fötter plaskade mot marken, genomblöta efter tio sekunder och iskalla. Vinden tilltog i styrka och knuffade oss framåt tills vi började glida som bilarna gjort. Våra jackor fylldes med luft som ballonger, som segel, och vi lyfte från marken, flög mot den stora grå himlen.

Inte allt jag skriver i sant, men det är kanske märkbart var gränsen går.

När jag kom hem idag skallrade våra stora vardagsrumsfönster i sina ramar och regnet lät som en kulspruta mot plasttaket som täcker verandan, dånet var öronbedövande.

Jag har en slags hatkärlek till sånt här väder, det är motbjudande, jobbigt och mysigt,liksom dramatisk.

Ofta tycker jag att stadsregn är smutsigt, det känns smutsigt. Gråbrunt och stinkande. Som att det bara sköljer runt all smuts, alla avgaser och all skit som staden samlat på sig. Idag kändes det som en biltvätt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

AMEN, titta en fågel!   Det känns lite som att vakna, på ett sätt. Eller på ett annat sätt.      ...

Min lille bror verkar alltid vet vad han gör. Jag saknar nog småttingarna lite.   ...

MED HUVUDET I sanden och fötterna i himlen vandrade han hela vägen hem. Ljuset knastrade under hans bara fötter och vinden lekte i hans hand, sanden viskade hemligheter rakt in i hans hvuvd som han lovade att hålla, lovade på allt han var värd. Tyvär...

HON DROG MED handflatorna över sin mage, såg huden falla av. Nu blir jag ny, tänkte hon. Ny på utsidan kanske, men samma gamla du intui, viskade han i hennes öra. Han strök bak hennes hår och la pannan mot hennes tinning. Huden knottrade sig utmed he...

JAG FÖRSÖKER LURA mig själv hela tiden, vilket är relativt korkat med tankte på att  jag alltid vet vad jag själv tänker, så klart. Får vi hoppas i alla fall. Men den där lilla rösten i pannan är envis, den försöker ändå även om det är hyffsat lönlös...