NÄR VI KOM ut från skolan låg ett grått molnen över himlen som en fet katt. Vinden drog sönder allting, det flög murbruk och bänkar förbi oss. VI gick vidare, skulle ut därifrån, ut från skolan, hem. Utmed den stora gatan piskade vattnet med enorma rapp över hela vägen, bilarna gled som på is. Vi sprang över på övergångsstället när det blev grön gubbe. Våra fötter plaskade mot marken, genomblöta efter tio sekunder och iskalla. Vinden tilltog i styrka och knuffade oss framåt tills vi började glida som bilarna gjort. Våra jackor fylldes med luft som ballonger, som segel, och vi lyfte från marken, flög mot den stora grå himlen.

Inte allt jag skriver i sant, men det är kanske märkbart var gränsen går.

När jag kom hem idag skallrade våra stora vardagsrumsfönster i sina ramar och regnet lät som en kulspruta mot plasttaket som täcker verandan, dånet var öronbedövande.

Jag har en slags hatkärlek till sånt här väder, det är motbjudande, jobbigt och mysigt,liksom dramatisk.

Ofta tycker jag att stadsregn är smutsigt, det känns smutsigt. Gråbrunt och stinkande. Som att det bara sköljer runt all smuts, alla avgaser och all skit som staden samlat på sig. Idag kändes det som en biltvätt.