JAG HAR SMUGIT mig undan från pluggeriets vaksamma ögon och försöker hitta på ursäkter till mig själv. Jag är bedrövlig på att koncentrera mig på pluggande, faktiskt. Orden dansar latinsk dans bort från mig och jag kan inte påstå att det gör mig speciellt ledsen och upprörd. Mest trött. Deras vickande höfter och glittriga kjolar gör mig yr, slitsade skjortor och stilettklackar som är ofantligt höga. Det skulle inte skada att kunna röra sig så, men det skadar mig inte att jag inte kan röra mig så. Det som gör mig aning chockad är att dessa tråkiga, obegripliga ord i mitt provhäfte kan göra sådär. Bara vicka sig av sidorna, och på något mystiskt vis lyckas stampa med fötterna på ett graciöst sätt. Tysta till en takt osynlig för min klumpighet. Och gissa vad? Inspicient rör sig bäst av alla, gör narr av de andra som apar efter. Tragiskt nog kommer mina egna elefantliknande ord inte ens i närheten av dessa, jag kan inte uttala dem rätt. De trampar varandra på tårna i en klumpig och stel bugg, tappar sina partners och glömmer bort stegen. Det är förödmjukande att se dem svettas i ljuset av kökslamapan som de föregånde orden inte ens märkt av.

Jag borde egentligen redan ha fångat alla orden och studerat dem, som nyckelpigor i en hink på ett dagis, uppfångade av en plastspade och petade på av leriga fingrar. Men till slut blir det bara till ett myller av rött och svarta prickar och jag mår illa. 

Jag borde ha lärt känna dem och kunnat deras historier och innebörder utantill. Men de är främmande för mig, så jag sitter helt enkelt tyst och passiv och slö och ser dem dansa iväg.

Borde är nog nyckelordet här.

Jag är så jävla lat, jag ska plugga mer nu. Jag ska, ska, ska försöka lite till. Någonting till borde kunna fastna, kiempa.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

AMEN, titta en fågel!   Det känns lite som att vakna, på ett sätt. Eller på ett annat sätt.      ...

Min lille bror verkar alltid vet vad han gör. Jag saknar nog småttingarna lite.   ...

MED HUVUDET I sanden och fötterna i himlen vandrade han hela vägen hem. Ljuset knastrade under hans bara fötter och vinden lekte i hans hand, sanden viskade hemligheter rakt in i hans hvuvd som han lovade att hålla, lovade på allt han var värd. Tyvär...

HON DROG MED handflatorna över sin mage, såg huden falla av. Nu blir jag ny, tänkte hon. Ny på utsidan kanske, men samma gamla du intui, viskade han i hennes öra. Han strök bak hennes hår och la pannan mot hennes tinning. Huden knottrade sig utmed he...

JAG FÖRSÖKER LURA mig själv hela tiden, vilket är relativt korkat med tankte på att  jag alltid vet vad jag själv tänker, så klart. Får vi hoppas i alla fall. Men den där lilla rösten i pannan är envis, den försöker ändå även om det är hyffsat lönlös...