JAG HAR SMUGIT mig undan från pluggeriets vaksamma ögon och försöker hitta på ursäkter till mig själv. Jag är bedrövlig på att koncentrera mig på pluggande, faktiskt. Orden dansar latinsk dans bort från mig och jag kan inte påstå att det gör mig speciellt ledsen och upprörd. Mest trött. Deras vickande höfter och glittriga kjolar gör mig yr, slitsade skjortor och stilettklackar som är ofantligt höga. Det skulle inte skada att kunna röra sig så, men det skadar mig inte att jag inte kan röra mig så. Det som gör mig aning chockad är att dessa tråkiga, obegripliga ord i mitt provhäfte kan göra sådär. Bara vicka sig av sidorna, och på något mystiskt vis lyckas stampa med fötterna på ett graciöst sätt. Tysta till en takt osynlig för min klumpighet. Och gissa vad? Inspicient rör sig bäst av alla, gör narr av de andra som apar efter. Tragiskt nog kommer mina egna elefantliknande ord inte ens i närheten av dessa, jag kan inte uttala dem rätt. De trampar varandra på tårna i en klumpig och stel bugg, tappar sina partners och glömmer bort stegen. Det är förödmjukande att se dem svettas i ljuset av kökslamapan som de föregånde orden inte ens märkt av.

Jag borde egentligen redan ha fångat alla orden och studerat dem, som nyckelpigor i en hink på ett dagis, uppfångade av en plastspade och petade på av leriga fingrar. Men till slut blir det bara till ett myller av rött och svarta prickar och jag mår illa. 

Jag borde ha lärt känna dem och kunnat deras historier och innebörder utantill. Men de är främmande för mig, så jag sitter helt enkelt tyst och passiv och slö och ser dem dansa iväg.

Borde är nog nyckelordet här.

Jag är så jävla lat, jag ska plugga mer nu. Jag ska, ska, ska försöka lite till. Någonting till borde kunna fastna, kiempa.