DET TOG MIG sjuttiotre minuter att komma ur min varma säng efter att ha vaknat. Jag låg och tittade ut i mitt rum och funderade på ingenting. Jag ser igenom suddiga ögon på morgonen, som att någon har smetat ut alla linjer, dålig grafik helt enkelt.

Trasiga ögon, jag tänker operera dem om jag får råd vid vuxen ålder. Skära ut och fixa till bitarna så att jag kan se klart utan mjuk plast under ögonlocken.

Jag minns när jag fick glasögon. Jag började gråta när jag fick reda på att jag behövde ett par, och optikerdamen försökte trösta mig med att vissa människor ville så gärna ha glasögon att det köpte utan styrka, bara för att de tyckte att det var så snyggt. Jag såg inte hur det skulle hjälpa mig.

ag hade inget val, jag behövde mina glasögon.När jag fick dem så kändes det helt overkligt, jag hade aldrig fattat att det var så allting skulle se ut egentligen. Plötsligt kunde jag se alla enskilda löv på ett träd, jag blev alldeles yr över hur de darrade i vinden när jag kom ut från optikern. Jag kunde läsa på tavlan utan att få huvudvärk och se vad det stod på reklamskyltar uppe på husfasaderna. Mina första glasögon hade en rostbrun båge på överdelen och osynliga trådar som höll fast själva glasen undertill. Jag hade dom tills sommaren mellan sexan och sjuan då jag fick linser. Focus Dailies. 

För varje optikerkoll har allting blivit suddigare inom mitt synfält, fast det har börjat slå av på takten nu.

Jag är den som tappar en lins eller sina glasögon i en dålig skräck- film och blir dödad först.