DET ÄR INTE normalt att kunna allt i min ålder. Man ska inte kunna alla namn, känna alla ansikten, sett alla filmer, läst alla böcker, kännt alla smaker.

Jag kan mycket, men om man jämför med det stora hela kan jag ingenting.

Jag lär min nya saker varje dag, jag hör nya ord, ser nya människor, nya kroppspråk.

Jag suger i mig som en svamp,

gör mig redo för att växa ur mig själv och för att fylla en äldre, visare människas skor.

Skor som jag ska gå i, gå långt i, gå i hur långt som helst, så långt jag vill.

Jag faller ut på golvet, sätter mig och syr ihop bit för bit.

Känner på flickan i spegeln, lär mig vartenda drag i hennes ansikte utantill.

Jag kan inte låta bli att undra lite varför, jag kan inte låta bli att fyllas av ordet, frågan, varför?

Vad gör jag egentligen?

Jag skulle vilja veta vad jag egentligen höll på med i en minut bara, en sekund.

En liten stund bara.

Är det så fel?

Att vilja veta, kunna, känna allt.

Och det kommer jag aldrig att göra.

Jag sträcker mig in i spegeln, letar efter bitar, letar efter letrådar. Jag dansar framför spegeln,

vill se henne härma mig.

 Se henne röra munnen i tomma ord.

Jag känner inte igen henne ibland, undrar vem hon är, varför hon är, hur hon är.

Jag vill bli henne.

Och jag är väl medveten om att det är något som tar tid, att jag måste vänta.

Krypa ihop och låta tiden dra ut sig till bristningsgränsen, treva mig fram.

Men jag blir less på det, jag blir trött på det, jag vill ta genvägen.

Min arm värker efter sprutan.

Jag tar en värktablett och lägger mig i soffan,

svävar en decimeter ovanför parketten.