JAG VAKNDE FÖR sent och tog mig till tandläkaren med onaturligt hög puls efter stressandet, tio minuer försenad, dit jag skyndat mig endast för att få munnen uppfläkt till bristingsgränsen och ännu ett lass metall i munnen. Sköterskan använde inte handskar och jag vågade inte säga till eftersom hon redan hatade mig pga min sena ankomst, tändläkaren ryckte och slet i mitt huvud, på uppenbart dåligt humör och satt så nära mig att jag kunde se mitt eget förvrängda ansikte speglas i hennes guldfärgade örhängen och ett tjockt men kort kolsvart hårstrå som växt ut på hennes haka.

Jag har aldrig haft problem med att gå till tandläkaren innan, men nu har jag verkligen börjat dra mig för det. Jag tycker det är obegripligt hur annorlunda vuxna bemöter mig när jag är ensam till skillnad från när min mor följde med mig precis i början av hela metal- mouth proceduren. 

Jag har dragit slutsatsen att jag måste gjort min tandläkare något otrevligt i ett annat liv med tanke på vilken avsky hon ser på mig. En gång hörde jag till och med henne och en annan tandläkare stå och skratta i båset bredvid;

"Hahahaha, jag åt vitlökssås till lunchen idag, stackars min patient!"

Rått äckligt skratt följt av att hon lutade sig ner över mitt ansikte och gav mig kvälningar.

Visst tandläkare får väl ha all rätt att ha en dålig dag men man ska inte glömma att man bemöter människor för det.

Ryyyys.

Ursäkta mig, jag behövde bara ventilera alla mina uppvyggda tandläkar- tankar. Jag är grinig som en treåring då alla mina tänder håller på att flyttas omkring i munnen just nu och det gör fruktansvärt ont.

Nu ska jag gå och äta nudlar utan att tugga.