JAG GICK UT i måndagskvällen för att andas, regnet klistrade håret mot pannan och droppar rann ner över näsryggen. Det ökade i takt med mina fotsteg, piskade i takt med mina andetag. Gatulyktorna satte världen i brand och jag var redo med en kamera i händerna. Orange aktigt ljus bildade pölar i mörkret och lyste upp löven. Det ingav ett slags lugn, en känsla av att världen låg för mina fötter.

SPETS, SAMMET, CHIFFONG har lekt under mina fingertoppar idag.

Jag älskar allt som har med ateljen att göra, lukten av vind, de ändlösa raderna av alla möjliga kläder och utstyrslar, de tunga klänningarna som luktar gammalt och låt oss nu inte glömma världens fulaste par skor.

Jag gillar däremot inte det sneda sluttande vind- taket. Jag slog i huvudet säkert tretioåtta gånger när jag lullade omkring där uppe. Jag fick ont i ryggen av att behöva gå lutad i 70 grader i en och en halv timme, och jag kan du inte låta bli att undra; om man i min längd jobbat där på heltid hade man då tillslut blivit för evigt sned? Jag kunde nämligen inte studera de som faktiskt jobbar där då de är förtjusande korta hela bunten. Korta med brytning och kort hår.

Fast det kanske därför endast korta människor jobbar där?

För att slippa yrkesskadorna som ett snett tak medför?

Tåls att tänka på.

Eller inte.

Nu är jag ensam hemma några timmar och ska gå omkring naken.

Eler inte.

(Vi har förskräckligt stora fönster)

MITT RUM VAR ett slagfält av mina ägodelar, men sedan kom jag - räddaren i nöden - galoppernades i mina vita ulliga tofflor, jag tryckte tillbaka det onda dit de kom ifrån och körde sedan en minst sagt generande segerdans mitt i rummet.

Efter detta hjältedåd skall jag nu åka bussen in till staden och vidare till ateljen, åh denna underbara atelje!, och bestämma kostymens slutgiltliga utseende till Alice i Underlandet.

Imorgon blir det Köpenhamn med bästa vännen, kusinen och dennes pojkvän.

Adjö.