EFTER ATT PLANET rullat in sjuttiotre minuter försent gick jag på och klämde ner mig mellan världens suraste flicka och en tant som andades surt, surt och kaffe.

Jag lirkade av flygplanets kycklingbitar från tandpetarna med tungan och lät trästickorna falla tillbaka ner i plastförpackningen. Drack vatten.

De efterlyste Nils Nilsson i högtalarna och alla vuxna skruvade besvärat på sig, Nils Nilsson räckte upp en hand och ropade självsäkert till. Nyfikna ögon granskade. Vilket lustigt namn.

Jag sög på plastgaffeln och kände hur mango-chilin brände på tungspetsen.