HANS ORD FLAMMADE upp till smällare i munnen. De knastrade, rev och brände sönder. Läpparna sved. Han silade in kall luft mellan tänderna så att det ilade ändå upp i tandköttet. Det var kallt ute men svetten rann under amarna på honom och klibbade skjorttyget mot hans rygg. Han frös och smälte på samma gång. Hjärtat bultade hårt under knapparna.

Han masserade tinningarna med fingertopparna och slöt ögonen, slumrade till och drömde ingenting.

När han vaknade igenom bultade varenda millimeter av hans kopp i protest mot kylan. Natten avbröts av ljuset från lyktstolparna. Det såg ut som att det hängde små solar utmed hela vägen.

Hans hostade och det rev och sved i hela halsen. Han slutade efter att ha hostat upp lungorna. Han kände sig tom. Tom på allt. Han kände sig vilsen.

Det susade i de halvnakna träden av den kalla vinden och han såg up mot dem. Han vickade på fingrar och tår få att få blodet att bulta i dem igen.

Han rannsakade hjärnan efter ett namn, ett hus, ett ansikte. Tomt. Det ekade. Han mindes ingenting.

Han tittade igenom sin plåbok och fann bilder på människor han inte kände och kort med namn och adress som inte längre tillhörde honom.

Andedräkten hängde i luften och han värmde händerna med den.

Han tittade upp på natthimlen och ner på marken, skrapade med några gruskorn. Sedan reste han sig upp med jackan knäppt och halsduken hårt virad, och började gå mot ingenstans.

Han fångade en ton mellan läpparna och började vissla en melodi som inte fanns.

Jag blir fan aldrig nöjd nuför tiden.

 

Thorell

5 oktober 2009 02:50

Måste erkänna att jag blir glad när jag ser att du uppdaterat, det är något med dina inlägg och speciellt de i stil med det här!

http://mariathorell.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

AMEN, titta en fågel!   Det känns lite som att vakna, på ett sätt. Eller på ett annat sätt.      ...

Min lille bror verkar alltid vet vad han gör. Jag saknar nog småttingarna lite.   ...

MED HUVUDET I sanden och fötterna i himlen vandrade han hela vägen hem. Ljuset knastrade under hans bara fötter och vinden lekte i hans hand, sanden viskade hemligheter rakt in i hans hvuvd som han lovade att hålla, lovade på allt han var värd. Tyvär...

HON DROG MED handflatorna över sin mage, såg huden falla av. Nu blir jag ny, tänkte hon. Ny på utsidan kanske, men samma gamla du intui, viskade han i hennes öra. Han strök bak hennes hår och la pannan mot hennes tinning. Huden knottrade sig utmed he...

JAG FÖRSÖKER LURA mig själv hela tiden, vilket är relativt korkat med tankte på att  jag alltid vet vad jag själv tänker, så klart. Får vi hoppas i alla fall. Men den där lilla rösten i pannan är envis, den försöker ändå även om det är hyffsat lönlös...