HANS ORD FLAMMADE upp till smällare i munnen. De knastrade, rev och brände sönder. Läpparna sved. Han silade in kall luft mellan tänderna så att det ilade ändå upp i tandköttet. Det var kallt ute men svetten rann under amarna på honom och klibbade skjorttyget mot hans rygg. Han frös och smälte på samma gång. Hjärtat bultade hårt under knapparna.

Han masserade tinningarna med fingertopparna och slöt ögonen, slumrade till och drömde ingenting.

När han vaknade igenom bultade varenda millimeter av hans kopp i protest mot kylan. Natten avbröts av ljuset från lyktstolparna. Det såg ut som att det hängde små solar utmed hela vägen.

Hans hostade och det rev och sved i hela halsen. Han slutade efter att ha hostat upp lungorna. Han kände sig tom. Tom på allt. Han kände sig vilsen.

Det susade i de halvnakna träden av den kalla vinden och han såg up mot dem. Han vickade på fingrar och tår få att få blodet att bulta i dem igen.

Han rannsakade hjärnan efter ett namn, ett hus, ett ansikte. Tomt. Det ekade. Han mindes ingenting.

Han tittade igenom sin plåbok och fann bilder på människor han inte kände och kort med namn och adress som inte längre tillhörde honom.

Andedräkten hängde i luften och han värmde händerna med den.

Han tittade upp på natthimlen och ner på marken, skrapade med några gruskorn. Sedan reste han sig upp med jackan knäppt och halsduken hårt virad, och började gå mot ingenstans.

Han fångade en ton mellan läpparna och började vissla en melodi som inte fanns.

Jag blir fan aldrig nöjd nuför tiden.