Det mesta jag skriver är osammanhängade babbel och gnäll. Men jag behöver få ut allt det där som låter fel i mun men rätt i bokstäver, det är därför jag gör detta. Leka av mig lite. Bubbla av mig lite.

Gnälla, sova och städa är faktiskt int det ända jag gör om dagarna, även om det kan verka så. Lite kanske. Fast jag gillar att städa och sova. Och gnälla av mig ibland med.

Nu ska jag gnälla över en spindel.

Ett å två, å ett två tre fyr.

Det kittlade på axeln när jag väntade på bussen. Det börjar bli kallt nu men min axel kikade ändå fram litegrann sådär. Så det kittlar, och jag gör som man brukar göra och lägger högerhanden på den bara axeln för att klia. Och då fångar jag något mellan mina fingrar. Långa ben. Gulmörk liten kropp. Men bra större kropp än långben måste jag bara påpeka. Usch, jag får gåshud på höger ben bara av att skriva om det. Jag flyger upp och kastar iväg äcklet. Trampar. Dödar. Tror jag jag i alla fall.  Men åh nej, så lätt går det inte. Den börjar röra på sig igen efter några minuter, släpar sin massakrerade kropp över gatuplattorna och lämnar en våt rand av inälvor. Jag ryser och hulkar, vill springa och springer på bussen som kommer på sin vita springare. Eller, det kan den ju inte. Skitsamma.

Min hjärna spelade spratt med mig hela bussvägen hem och det kittlade och kliade överallt. Jag såg spindlar krypa in i bussen och krasa under folks fötter.

Fyyyyyyyyyyyyy vad äckligt.

Nä, spindlar + mig = inte sant

Det har aldrig varit sant, men blir mindre och mindre sant för varje dag som trillar förbi.

Så nu ska jag komma till poängen;

Förlåt om det regnar imorgon.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

AMEN, titta en fågel!   Det känns lite som att vakna, på ett sätt. Eller på ett annat sätt.      ...

Min lille bror verkar alltid vet vad han gör. Jag saknar nog småttingarna lite.   ...

MED HUVUDET I sanden och fötterna i himlen vandrade han hela vägen hem. Ljuset knastrade under hans bara fötter och vinden lekte i hans hand, sanden viskade hemligheter rakt in i hans hvuvd som han lovade att hålla, lovade på allt han var värd. Tyvär...

HON DROG MED handflatorna över sin mage, såg huden falla av. Nu blir jag ny, tänkte hon. Ny på utsidan kanske, men samma gamla du intui, viskade han i hennes öra. Han strök bak hennes hår och la pannan mot hennes tinning. Huden knottrade sig utmed he...

JAG FÖRSÖKER LURA mig själv hela tiden, vilket är relativt korkat med tankte på att  jag alltid vet vad jag själv tänker, så klart. Får vi hoppas i alla fall. Men den där lilla rösten i pannan är envis, den försöker ändå även om det är hyffsat lönlös...