TITTADE PRECIS (och lyssnade) PÅ Lady Gaga talandes svenska.

AHAHAHAHAHAHA.

Nu är jag skitglad!

"puss puss"

MITT FÖRRA INLÄGG sög, jag var okoncentrerad och stressad och misslyckades totalt med att förmedla en känsla. Blä.

Men alla har sina dagar.

Nu är Geroge död, det känns konstigt. Jag hoppas att inte hela serien spårar ut som de brukar göra efter några sekunder, avsnitt, säsonger. Till slut blir det ingen av huvudkaraktärerna kvar,  utan alla har blivit påkörda av bussar. Snyft.

Jag tror förresten att det kan vara bra med hål i huvudet ibland. Vädra lite, få in lite frisk luft och nya ord. Sånt är bra.

Nu har jag skuttat lite på raderna och kan sova med rent samvete.

Min                     näsa                      gör                       ont                      ibland.

IDAG NÄR JAG var på väg hem kom det på två män på bussen. Den äldre med uppenbart högre status än den andre. Den äldre utstrålade direkt en slags skräckjagande respekt och fick mig att haja till lite. Han hade snaggat hår, vilket den andre inte hade, och var lång och bred, med spikrak näsa, veckad panna och ljugrå ögon bakom glasögon.

Han såg inte ut att tvivla på en enda millimeter av sig själv och tog plats utan att ens öppna munnen.

Jag blev rädd för och respekterade honom, och jag hade aldrig ens sett människan innan.

Det är mysko hur det funkar med sådana signaler man tar emot omedvetet, jag kände direkt när jag såg honom att det var någon jag inte skulle vilja hamna i vägen för. Han såg ut att ha både sett och gjort mycket och nu lät andra göra det istället.

Samma typ av killar, med minst två snaggade i varje kull, i vindjackor åker på bussen jag tar, till och från, och går av på samma busshållplats som nu de här två männen klev av på.

Han här idag ingav dock en annan slags känsla. 

Jag har nästan lust att följa efter för att se var de tar vägen men håller mig kvar på de gröna sätena istället, det känns bättre så.

Jag kanske bara inbildar mig.

IGÅR FICK JAG en nål genom näsan, och ja,det gjorde ont. Jag gjorde även misstaget att titta på nålen först. Ue. Sen fick hon inte igenom ringen eftersom jag hade en ovanligt hård bit i näsan.Mums, lite aj till.

När jag gjorde hål i öronen vr jag typ fem sex år och skitnervös. Pistolen han gjorde det med fastnade halvägs igenom första öronsnibben och jag tjöt som den fem sex- åringen jag var när han fick trycka igenom resten för hand.

"Jag har jobbat med detta i fyrtio år, och detta har ALDRIG hänt innan!" Lucky number one. Men vi fick femtio procents rabbatt, en dumlekluba, extrafina örhängen och en marsipanboll som tröst.

Slutet gott, allting gott.

Hon som piercade mig nu hade visst aldrig haft sådana problem med att få i ringen innan heller.

Gudarna är med mig.

Men det var frivilligt och jag är skitnöjd. Tänkte bara dela med mig av snyftet.

DET KOM PÅ en man på bussen som satte sig bredvid mig. Han hade kortklippt ljust, rödlätt hår, en beige jacka och en mörkblå sportbag i knät. Han luktade sådär obehagligt mycket tvål. Som att han duschade tre gånger om dagen. Händerna som vilade på bagen såg lite rosa ut, och mjuka.

Jag kunde se honom framför mig, i färd med att tvåla in händerna ända upp till armbågarna, precis som en kirurg, efter varje toalettbesök. Det luktade viol, och rent. Väldigt rent. Han använde kanske en violparfymerad handcréme.

Han hade glasögon och blå-trötta ögon. Kanske i trettioårsåldern. Svårt att se från mitt sneglande.

Doften kvävde mig. Gjorde mig nästan illamående, tvålen och violen trängde sig på. Det kändes fel att han luktade så feminint. Inte för att vara sån, men det gjorde det. Jag ville bara av innan jag började andas tvålskum.

När jag väl skulle av studsade han av från sätet så jag kunde komma förbi, han satt och stod och levde på nålar. Han såg ursäktande ut trots att det tog en knapp sekund för honom att flytta sig. Han såg nästan bedjande ut. Jag ändrade uppfattning om honom lika snabbt som han drog sig bort. Han log försiktigt. Prövande. Han såg ledsen ut i ögonen.

Jag fick lust att springa tillbaka och krama honom. Hålla honom i handen.

Jag kvävde den impulsen och gick av.

DET KÄNNS LITE som att min hud är ut-och-in vänd, jag behöver lite skärpa.

Fick en bok om fred i posten idag, jag vet inte varför.

Jag hjälpte en gumma upp för ett par trappor också, hon hade mjuka händer och en blommig sjal kring huvudet.

Jag tror bara att jag är trött, och lite sjuk, lite fel.

Men sådant har jag faktiskt ingen tid för just nu.

MIN FOKUS LUGGER på minus och det verkar som att jag har missplacerat mina ord. Vet inte riktigt. Känner mig lite överväldigad av allting som ska läsas och planeras. Jag suger på planering, jag suger på planeringen, smackar med tungan. Det var mig allt en hård nöt att knäcka. Jag ha sparat två dagar till ord som ska, ska, ska in i mitt huvud denna veckan.

Mer går tyvärr inte-inte.

Dålig plan, dålig studieteknik. Tro mig jag är väl medveten om läckorna i min icke så vattenfasta plan och låter skallen fyllas av det. Men det kanske funkar?

Jag ska tro och hoppas och be för oss alla.

Dels för min inlärningsförmåga, dels för min ovettiga studieplan, och dels lite för mig själv.

Lite självpepp sådär på en måndag.

Det sitter väl inte fel?

Mina systrar minus en.

NÄR JAG OCH Anna var små bodde vi på Ballongberget med pappa. Vi satt ute om kvällarna på somrarna och räknade antalet luftballonger som hängde i luften samtidigt. Vårt rekord blev fyrtiosju tror jag.

Pappa och Annika satt ihopträngda vi balkongbordet, och jag och Anna hängde mot räcket, det vär strävt och om jag råkade riva till med naglarna på det fick jag rysningar. Jag minns fortfarande precis hur det kändes under mina händer.

Imorgon ska vi till Moderna Museét och se en utställning med Salvador Dali.

Tänk smältande klockor.