NÄR MAN HAR börjat rota i alla de där små, små minnena som man glömt bort halvt om halvt är det svårt att sluta. Jag vadar i små kläder, stora drömmar, rädslor, favoriter, smaker, dofter, ljud. Stora badkar, nerspillda mattor, söndertummade böcker, kletiga fingrar och trasdockor som jag älskat bomullen ur. Meningar och ord som man aldrig glömmer och känslan av ett marsvin i händerna.

Om jag radar upp allting och tittar förstår jag inte hur jag kom i allt det där, hur jag fick plats i allt det lilla när allting verkade så stort, så magiskt. Jag har blivit längre och större och får se upp så att jag inte råkar krossa saker värda att minnas, jag känner mig stor och klumpig och saknar det lite. Samtidigt som det är skönt att veta allting jag vet nu och inte visste då.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

AMEN, titta en fågel!   Det känns lite som att vakna, på ett sätt. Eller på ett annat sätt.      ...

Min lille bror verkar alltid vet vad han gör. Jag saknar nog småttingarna lite.   ...

MED HUVUDET I sanden och fötterna i himlen vandrade han hela vägen hem. Ljuset knastrade under hans bara fötter och vinden lekte i hans hand, sanden viskade hemligheter rakt in i hans hvuvd som han lovade att hålla, lovade på allt han var värd. Tyvär...

HON DROG MED handflatorna över sin mage, såg huden falla av. Nu blir jag ny, tänkte hon. Ny på utsidan kanske, men samma gamla du intui, viskade han i hennes öra. Han strök bak hennes hår och la pannan mot hennes tinning. Huden knottrade sig utmed he...

JAG FÖRSÖKER LURA mig själv hela tiden, vilket är relativt korkat med tankte på att  jag alltid vet vad jag själv tänker, så klart. Får vi hoppas i alla fall. Men den där lilla rösten i pannan är envis, den försöker ändå även om det är hyffsat lönlös...