IGAR ANLANDE VI till Sao Paolo. Eftersom det ar vinter har solen gomt sig och det pissregnar, sa jag kommer fortfarande vara snovit nar jag kommer hem. En otroligt vacker och mysig perserkatt vid namn Lucy har pissat i min resvaska och det lacker in vatten genom en spricka som loper utmed hela taket. Men det ar fint har, det ar det. Men luften ar sa tung av avgaser fran alla bilar och skit att det gjorde ont att andas forst. jag ar mesig, no shit. Pa fredag aker vi vidare till nagonting jag inte kommer ihag vad det heter. Jag ar roksugen.  

IMORGON ÅKER VI och jag har så äckligt mycket att göra att jag inte ens förstår hur jag kan unna mig att skriva detta, på en dator som har förlorat förståendet må jag tillägga, eller så spökar den. Den har ett eget sinne nu, den behöver mig inte utan klickar omkring vilt utav sig självt. Jag känner mig överflödig.

I alla fall. Idag måste jag säga hej då till mina kära och jag hatar sånt.

Brasilien-pirret har satt igång nu.

Jag är peppad!

Vi ses igen den 14e augusti.

PÅ MÅNDAG, DEN 27e juli rultar jag iväg till brasilien och rultar inte hem igen förrens om tre veckor. Lagom till skolstarten.

Idag inne på Weeksday kom jag i ett par waist: 26 byxor efersom jag helt enkelt trodde att det var 29 (jag tog dom uppochner, fråga inte). När jag ade insett att jävlar jag kom just i ett par 26or och skulle återupprepa bragden gick det inte eftersom jag visste att jag egentligen, rent logiskt sett, enligt alla fysiska och biologiska lagar, INTE skulle kunna komma i dom. Lustigt. My brain is fucking with me.

En ovetande hjärna kanske är bättre?

Äh, skitsnack.

NÄR MAN HAR börjat rota i alla de där små, små minnena som man glömt bort halvt om halvt är det svårt att sluta. Jag vadar i små kläder, stora drömmar, rädslor, favoriter, smaker, dofter, ljud. Stora badkar, nerspillda mattor, söndertummade böcker, kletiga fingrar och trasdockor som jag älskat bomullen ur. Meningar och ord som man aldrig glömmer och känslan av ett marsvin i händerna.

Om jag radar upp allting och tittar förstår jag inte hur jag kom i allt det där, hur jag fick plats i allt det lilla när allting verkade så stort, så magiskt. Jag har blivit längre och större och får se upp så att jag inte råkar krossa saker värda att minnas, jag känner mig stor och klumpig och saknar det lite. Samtidigt som det är skönt att veta allting jag vet nu och inte visste då.  

OKEJ, OKEJ NÄR jag läser gårdagens inlägg inser jag att, fan, jag måste varit hungrig. Jag blir sur, arg, ledsen, förtvivlad när jag har lågt blodsocker. Så kan det gå, haha. Det är rätt dumt alltihopa. Små saker kan avlösa en jordbävning för min del.

När jag var nio år gammal åkte jag och mamma till London och när vi kom dit skrek min mage efter mat och mitt blod efter socker. Jag trampade omkring och pratade om att London inte var så fantastiskt ändå och jag minns att jag kände mig arg och besviken på London, London som skulle vara så fantastiskt och fint. Det var bara grått, smutsigt och inte ett dugg intressant. Jag ville hem. Men mamma drog in mig på Kentucky fried Chicken och sedan glittrade London och jag med det.

En annan dag i London skulle jag springa ner till en liten affär och köpa mackor till mig och mamma. Jag hade precis köpt en David Beckham fotbollströja, lagom till att han bytte lag såklart, jag hade inte en susning om fotboll men visste att David Beckham, han var bra, han var rätt, denna tröjan kan jag visa upp för alla andra sen. Så jag sprang in i affären iförd min röda fotbollströja nr 7 och raffsade åt mig mackor. När jag skulle betala började mannen som jobbade där att försöka prata fotboll med mig. Jag blev generad och förvirrad och upprepade samma mening om och om igen:

"I like Beckham"

Sen blev jag lika röd som tröjan och sprang tillbaka till mamma.

Jag tror nästan att jag har kvar den tröjan någonstans.

Och en karikatyrbild av mig iförd den tröjan.

DET KÄNNS LITE som att jag trampar igenom kalendern utan att riktigt veta eller vilja, jag mest velar. Ser hur datumet ändras på bussbiljetterna och biter på naglarna. Funderar.

Jag sväljer ner det jag inte vill se, jag blundar, jag håller för öronen, jag tejpar ihop munnen. Det är att vara ensam som skadar en. När man får tid att sitta och mala igenom allting, vrida och vända tills man mår illa. Skruva fast tankar i skallbenet och vägra glömma.

Alla halkar ner i sitt egna självömande träsk någon gång, jag har bara lite svårt att hitta min sko och ta mig upp. Men jag klättrar och river och ska ut och bada. Träffa Linnea, fräta sönder mina lugnor och skölja bort äcklet som kryper på min hud.

Min BH kittlar på ryggraden och armbanden stoppar mitt blodflöde, det kliar i nacken, mina naglar lämnar röda ömma märken.

Ordspya. Jag måste gå och borta tänderna.

IDAG FYLLDE MINI- tvillingarna nio år. Jag börjar känna mig gammal. Jag har det ändå trevligt här, vi åt prinssestårta och tacos. Hih.

Det är skönt att vara korkad, den meningen är så mysig att skriva.

Just nu väntar jag på att pappa ska rulla iväg och knyta sig så jag kan, graciös som jag är, klättra ut och röka min sista cigg. Jag är en sådan tonårs- kliché, men vi gillar't.

Jag har förresten blivit Sims beroende igen, uh, måste prova Sims 3. Jag är en skam, jag vet. Jag lyckades precis göra en snubbe till världskänd fotbollsspelare, och hans fru till en högt uppsatt chef. och vad gör jag?

Huuuuum:

Vill du spara innan du avslutar?

Ja        Nej        Avbryt

Klart jag vill spara! Klart jag vill! Men mitt finger agerade utan lov och nu är han inte känd längre, han har inte fullt med fysikpoäng, och hon är en biträdande chef. BITRÄDANDE CHEF.

This is getting out of hand. Igår lät jag en tonåring dö för att jag helt enkelt tyckte han var ful och störde mig på honom. Stackars simmar. Skakar av skräck. Spökar som hämnd. Jag skrattar vanisinnigt likblek framför datorrutan och har lust att köra huvudet igenom den när det inte går som det ska. Jag har fått storhetsvansinne, gudakomplex, jag är en sim- diktator, jag är uttråkad till bristingsgränsen. Släng in ett nikotinsug som börjat gnaga i hjärnan på mig och socker, mycket socker. Aja.

Snart lägger sig nog pappa, och när katten är borta dansar råttorna på bordet.

Eller nått.

JAG VÄNTAR TILLS alla små grannbarn har tultat iväg till fritids, och tills alla vuxna har stressat iväg till jobbet med mobilen fastvuxen i örat, sen kryper jag ut genom gästrummets fönster och sätter på utanför på en avsats, tänder en cigg och blundar. Nackdelen med att vara här är att jag får för mycket tid på händerna, min hjärna har en tendens att överarbeta allt den snappat upp på sistone när den får tid till det. Jag drömde en stress-drömm och när jag vaknade var jag ensam. Jag mest lullar omkring, vet inte var mina fötter vill gå, vet inte vad mina händer vill göra. Och jag måste ransonera mina ciggaretter eftersom jag är dålig på att planera för de kommande dagarna. Tristessen kliar i hela kroppen, men jag orkar inte göra något ändå. Jag orkar inte klä på mig, måla mig, ta mig någonstans. Jag bara sitter och rullar tummarna. Så jag får väl skylla mig själv, det vet jag, men jag gillar ändå att klaga till ingen. Det är tidsfördrivande.