DET GÖR ONT på ett annat sätt nu. Det ligger och guppar, skaver. Och jag har slutat tänka igenom allt du sa till mig, hur det kändes att röra dig, din röst, din doft, och framför allt har jag slutat gråta. Jag känner mig dum, och snuvad, och det gör fortafarande ont men jag går framåt och inte bakåt nu. Jag ska ta tag i mig själv nu. Jag ska släppa dig och ta tag i mig själv istället. Inget mer vin till mig, tack. Jag mår illa och det löser ingenting.

Igår snorade vi och sa hej då till klassen. Falskt känslomässiga hej dån is the shit. Det är få människor jag kommer sakna från den skolan, och de vet vilka de är.

Ut med det gamla och in med det nya, right? Det är sommarlov nu.

Idag ska jag åka till pappa. Via himlen.

IDAG KOM JAG hem efter en mulen dag i Öresund med klassen, yrandes om regnmackor satte jag mig i duschen under kokhett vatten och sköljde bort de kalla blåst och regnklumparna. Skrubbade ända in till magsäcken och tog bort illamåendet också. Naglarna skiftar från orange metallic till blå metallic. Mina fingrar doftar citron och min väska doftar räka. Och nu svamlar jag bara, som vanligt.

MITT HUS LEVER. Det andas, det rör sig, det skrämmer mig. På morgonen drar det in ett andetag med högljudda protester från dörrkarmar och golv, och på natten andas det ut. Suckar. Och knarrar nöjt. Knirr. Knarr. Tipp. Tapp.

Det gör lite ont i min ena lunga. och i vänstra handleden. Igår stannade jag uppe halva natten och var en ritande ärkenörd, och idag uppfyllde jag kraven för den klassiska nörden genom att skippa min idrottsdag. Nördar rör inte på sig, vet ni ingenting?

Och nu ska jag nörda vidare utrustad med blyertspenna och harembyxor.

EN KVINNA KLÄDD i en ljusgrå kappa med blond page och blåa ögon. Hon granskar sin vänstra hand, vrider och vänder på sina vigselringar. Spänner handen i en knytnäve och spretar med fingrarna. Tar av ringarna och gör samma sak igen, om och om igen. Trär av och på guldringarna och suckar. Låter dem glida ner i jackfickan och sticker ner handen efter dem. Leker med dom i det mjuka tyget med blicken fäst i ett annat liv.

JAG KÄNNER mig vimmelkantig. Stavas det så? Bokstäverna dränker mig och jag har inte pusslat ihop det jävla brevet än.

Idag fyller finaste Leva år, grattis på henne.

JAG SKA DUSCHA, och bädda om min säng. Rena lakan mot ren hud. Jag känner mig äcklig. Ordspyar i cyberrymden - min grej. Men jag är någolunda kryptisk. Fast kanske inte kryptisk nog? Detta är inte kryptiskt alls, vad dillar jag om?

Vad det var jag ville ha sagt med detta har jag glömt, precis som så många andra saker.

jag måste skriva om mig själv och min personliga utveckling de senaste fyra åren till min av mig inte särskilt omtyckta lärare/lärarinna/kärring. Men jag orkar inte.

Jag tar orden i öronen och i nackhåren men de vägrar lägga sig på plats.

Plats, sitt, stilla.

Stilla, nu.

Snälla.

Tack.

Stanna.

Snälla lägg ord i munnen på mig.

Tre månader idag, mhm.

NI VET NÄR det bara gör riktigt ont? Det börjar i magen och går upp i lugnorna. Följer med blodet ut i fingertopparna och ger en huvudvärk. Jag måste faktiskt ifrågasätta dig och hur du tänker, eller snarare hur ni tänker?

Vad ni känner?

Att man är ful när man gråter är ett faktum, att alting blir fult när man gråter är ännu ett.

Känslor är starka men magont är starkare för tillfället.

Räknar dina revben,

räknar mig lugn.

Första demonen lukta skola så jag sköt.

 Ta det som det kommer, snälla nån.

VARJE GÅNG JAG går in i mitt rum fruktar jag för mitt liv, rädd att slukas av glittriga gummistövlar eller leriga tjocktröjor och diverse andra saker med en biologisk chans till mutation. Jag tänkte, tänkte är nyckelordet, städa men sen somnade jag i fosterställning på blommiga lakan istället. Det var mycket mysigare. Och nu är jag ännu sämre och sitter framför datorn med kli i ögonen och tilltäppt näsa.

Alla knutar måste trassla ut sig till s-l-u-t.

S-L-U-T är nyckelordet.