JAG HAR ONT i njurarna och magen.

Idag har jag gjort ingenting. Eller jo. Men jag orkar inte skriva det. Och ja, jag vet vad du tänker; okej, hon orkar inte skriva vad hon har gjort idag men hon orkar skriva att hon inte orkar skriva det och hon orkar också tillägga mina tankar, och gnälla över sin jävla överreklamerade körtelfebers följder. Buhu. Jävla gnällspik.

Snart ska jag glo på Grey's Anatomy, oh efterlängtade serie!

Fråga;

Vad är min totala motsats?

Inte sekreterare i alla fall.

JAG MÅR MYCKET bättre nu. Idag var jag till och med i skolan. Ojojoj. Men inte springa på gympan, nejnej. Då får jag spickor i mjälten. Mm. Och inte cykla, eller bära tunga saker. Oh nej. Inget som anstränger mig det minsta och ingen alkohol, gud nej.

Åååååhh. Siesta. Min förlorade barndomsdröm (?), Navid Modiri & Gudarna utan att få tränga, skrika, svettas? Tälta utan dimma?

Jag ska färga mitt hår och omorganisera i mina bokhyllor. Bok för bok förstås så att jag inte råkar spräcka mjälten eller sträcka levern.

Jag vill inte dö.

Jag klarar mig, tack.

Sov så gott nu,

John Blund är blind.

Försök att säga skräcksvettsfläckar snabbt.

IDAG KOM LOVISA och muntrade upp ensamvargen. Jag mår bra, det gör jag. Nu ska jag nörda mig lite mer.

JAG ÄR SOM en av de sjukligt feta människorna man ser dokumentärer om. De som inte kan ta sig ut ur sina egna hem och som är brutalt ensamma.

Jag är inte ens säker på vilken veckodag det är idag. Och jag har ändå bara körtelfeber, och här sitter jag och klagar.

Men om sanningen ska fram mår jag lite bättre fysikt sett idag men lite sämre psykiskt. Varför jag skriver ut det här vet inte ens gudarna.

Hu.

OKEJ, VI STRYKER det där med Diagnos Okänd.

Körtelfeber. Mums. Min idrottslärare (alla mina lärare) kommer att älska detta. Slutspruten i nian, kämpa, kämpa!

Fa-aan.

Jag har inte mått såhär dåligt på länge, varken fysiskt eller psykiskt.

HAR NI LAGT märke till att ironiskt nog liknar paret i reklamen för match.com paret som är med i banverkets reklam där kvinnan plötligt blir mosad av ett tåg. Eller att det där totalt meningslösa programmet om Arlanda (- Sveriges största flygplats blablabla, skitkass flygplats, fakiskt, om jag får säga det själv) är sponsrat av Alanda Shopping.

Det är sånt här TV gör med en. Min hjära har kollapsat och smält bort och ersatts av Ellen Degeeners röst, Oprahs dubbelhakor och lusten att köpa en otroligt fantastiskt dammugare, och nu till ett speciellt extra pris! Och inte skulle väl den store Mr T uppmana mig att köpa en snabbmatlagningsmaskin till mitt kök, om den nu verkligen inte var fantastisk?

W-O-W.

Det här är dags- TV, och jag hatar det, men jag är beroende.

"Hej jag heter malin och är beroende av dags-TV" säger jag sittandes på en gnisslig och ihopfällbar plaststol i en ring fylld av andra människor som inte vill vara där.

TRISTESS.

Det kan jag stava till.

Idag halvsvimmade jag i kassan på Konsum förresten, med att halvsvimma menar jag att sätta mig mitt på golvet (kallt, klibbigt Konsum-golv) och vilja spy och inte kunna se. Jag tuppade inte av.

Jag börjar bli allt mer lockad att anmäla mig till Diagnos Okänd.

Hjälp mig  Stefan Branth!

Dagens Guldkorn; Pineapple Express

(sjukt rolig film)

I FREDAGS GJORDE jag misstaget att inbilda mig själv att näe, vafan jag mår skitbra jue!

Så var såklart inte fallet utan igår kollapsade jag i feber igen. Hum. Jag fick en trevlig eftermiddag i solen i alla fall.

JAG HAR VARIT hemma hela skolveckan nu, dun dun dun duuuuuuun.

Jag har tittat på en årsförbrukning av TV och tappat tidsperspektivet totalt, jag är så uttråkad att jag klättrar på väggarna och målar i taket.

Inatt hade jag efterblivna feber-drömmar om ingenting, det var bara en massa färger utan former som flöt omkring. Sen vaknade jag en gång i halvtimmen och satte mig upp, svetting och intrasslad i mina egna lakan. Jag är alltid glamorös.