JAG TRÖTTNAR ALLTID på sånt här, så den här lilla bloggsaken kommer nog utrotas om ett tag den med. Samma sak med dagböcker. Jag skriver som en idiot i en vecka sen slänger jag skiten, eller river ut sidorna och börjar om. Och river ut och börjar om, och så vidare. Det är svårt att låtsas som att man börjar på nytt när resterna av de gamla tankarna sitter kvar i limmet.

Så i förra veckan hände något smått obehgligt. Jag höll på att rensa i min garderob och så tjong, flyger en dagbok ut. Jag lyfter och vrider och vänder och häpnar. Det här var då mitt senaste försök till en regelbunden dagbok.

Nämen ojoj. Tänka sig, tänka sig.

Jag bläddrar runt lite i den och hamnar på det jag skrivit in senast, tittar på datumet och inser att det var prick ett år sedan som jag skrev senast. På dagen.

Jag vet inte ens varför jag bryr mig om att försöka skriva, men ibland behöver jag nog det. När det kliar i fingrarna och man inte har något bättre för sig. Så här är jag nu. Och uttnyttjar det stackars internetet för mina egna tanklösa infall, man ska inte skaffa blogg om man inte kan ta hand om den. Det vet ju varenda människa.

Men här är jag ändå, och jag bara fortsätter. Hah.

Come to the front of the class and we'll measure your brain

We'll give you a complex and we'll give it a name

 

ellika

12 februari 2009 21:05

jag fick den första kommentaren, det betyder att jag är bäst. det är du också!

http://mgte.blogg.se

 

kajsa

12 februari 2009 22:11

denna bloggen får du inte riva ut sidorna ur
it's gonna live forever

jag har andra kommentaren vilket betyder att jag vann. för ettan förlora, tvåan vann! (trean tappa byxorna och försvann)

puss

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

AMEN, titta en fågel!   Det känns lite som att vakna, på ett sätt. Eller på ett annat sätt.      ...

Min lille bror verkar alltid vet vad han gör. Jag saknar nog småttingarna lite.   ...

MED HUVUDET I sanden och fötterna i himlen vandrade han hela vägen hem. Ljuset knastrade under hans bara fötter och vinden lekte i hans hand, sanden viskade hemligheter rakt in i hans hvuvd som han lovade att hålla, lovade på allt han var värd. Tyvär...

HON DROG MED handflatorna över sin mage, såg huden falla av. Nu blir jag ny, tänkte hon. Ny på utsidan kanske, men samma gamla du intui, viskade han i hennes öra. Han strök bak hennes hår och la pannan mot hennes tinning. Huden knottrade sig utmed he...

JAG FÖRSÖKER LURA mig själv hela tiden, vilket är relativt korkat med tankte på att  jag alltid vet vad jag själv tänker, så klart. Får vi hoppas i alla fall. Men den där lilla rösten i pannan är envis, den försöker ändå även om det är hyffsat lönlös...